Ett rop

Blogg

Jag vill! Känner mig som en treåring med min vilja. Eftersom jag är mitt Universums centrum så tänker jag att det borde påverka bara jag vill tillräckligt starkt.
Fast ingen hör mitt lilla rop i vimlet av rop från olika viljor. Det är bra att gå med i en grupp som vill som jag.
Jag är väldigt stressad av vetskapen om hur Jordens resurser hela tiden används så att framtida möjligheter påverkas. Och de som makten har är inte övertygade om att något måste ändras.
Det är svårt att koncentrera sig på annat, när nyheterna är fyllda av information. Samtidigt kan oro och ångest bli förlamande. Jag kan inget göra i alla fall. Jag är för liten och obetydlig.
I en svindlandeångesvision tänker jag här i morgonmörkret att vår vinkel mot solen inte kommer att ändras från den 20-e december.
Struntar i detta nu, säger Jorden. Dom kan sitta där i mörkret och fatta vad dom förlorar!
De som sett Jorden utifrån rymden har beskrivit hur fantastiskt vacker vår planet är.
Jag får yrsel av att tänka på detta lilla blå klot, som seglar omkring i kretsen av planeter kring solen. Har alltid haft svårt att omfatta hur det är. Mina tankar är jordbundna så vart ska dom ta vägen nu?
Ser i tidningen om en flicka som sittstrejkar för att vi ska ta situationen på allvar och åtminstone ändra riktningen.
Jag hoppas på henne och andra unga som ska ta hand om det vi ställt till.
Gamla gubbar, som bara är uppfyllda av sin egen betydelse och förträfflighet, borde lämna plats för framtiden.
Den framtid som vi inte spelat bort i våra dagliga kasinospel.
Mer säkert än så är inte vår nuvarande livsföring.