Hur gick det till?

Blogg

Telefon på Torsö fanns på två ställen. En i affären, installerad under kriget då sambandscentralen var där. Den andra tvärs över vägen, hos Antons i boden. Det var hamnens telefon. För övrigt fanns inga telefoner på läget.
Det fanns en bil och det var Janssons, som förutom affären drev taxirörelse. Han sålde även drivmedel, som gick till båtar och enstaka mopeder.
Man gick. De bättre bemedlade hade cykel i familjen. Hamnmästaren August gick in till Sölvesborg och levererade en och annan torsk till bankdirektör Milton. Han fick nån krona för den och gick hem igen. Säger skrönorna.
Gamla frun, mor till förra fru Duvell, gick nån gång i snöväder in till Sölvesborg för att köpa tårta till sitt enda barn. Och så hem igen med tårta. Säger skrönorna.
Det kom brödbil två gånger i veckan. Där kunde man köpa strut med piskad äggvita och chokld. Det fanns inte glass. Frysar fanns inte ens i affären, som dock hade kylskåp. I hemmen förvarades kylvaror i svala källare.
En gång dansade jag och grannflickan för bagarbilföraren så att vi fick varsen strut gratis. Och det är ingen skröna. Det vet jag för jag var själv med.
När jag insjuknade i hög feber i polio gick mamma till telefonen hos Antons och ringde efter ambulans. Den kom och jag bars ut på bår. Jag hade fått Annicas nattlinne på mig eftersom jag svettats så i mina egna. Man skulle vara fin för doktorn. Som den lilla flicka jag var tänkte jag att alla visste att det var Annicas nattlinne.
Det var stor uppståndelse och vägen kantades av engagerade och oroliga grannar.
Nu tror dom att det är Annica, sa jag med tanke på min klädsel.
På den tiden var det så att allvarligt sjuka barn inte överlevde.
Det är klart att hon skulle dö, hon var ju som en ängel, sa granntanterna.
Jag var söt och hade ständiga religiösa upplevelser, som jag delgav tanterna, så därför tänkte man så.
Iväg till Karlskrona med mamma i ambulansen. Familjen Skog bodde då i Lyckeby utanför Karlskrona. Kom in och stöttade.
Jag blev ingen ängel – då i alla fall.
Några veckor senare anslöt pappa, som också hade insjuknat.
Häromdagen undrade jag hur man gjorde innan mobiltelefonerna kom. Minns det knappt, men det gick det också för att det måste gå.
Så snabbt man vänjer sig vid moderniteter, blir beroende och glömmer hur det varit.