Robban

Blogg

Under min konfirmationstid delade jag rum med tre andra tjejer.
Sandra, som jag återknutit kontakten med under förra året. Katarina, som jag inte återsett sedan den sommaren.
Och så Ditte, som jag inte heller återsett sedan dess.
Ditte var, och är väl fortfarande, dotter till den svenske skulptören Arne Jones. Den familjen besökte jag någon gång strax efter konfirmationen. De bodde utanför Stockholm och dit var jag bjuden på middag. Serverades Wallenbergare, stora kalvfärsbullar med grädde och äggulor. Jättegott och har förblivit en favorit i vår familjs meny. På själva bullen ska ligga en bit skaldjurskött, ett par kokta sparris och en klick berniessås.
Så ska det vara.
Arne Jones är en av de mest offentliga skulptörerna i Sverige. 72 offentliga skulpturer finns det.
Han har sagt: ”Varför ska just konst, av allt i världen, vara begriplig?”
Hemma hos familjen bodde en skulptörelev, Robban. Det var jättespännande att äta middag där hos en riktig konstnär, något jag drömde om att bli själv.
Och jag var alltid beredd att hylla och beundra unga män, unga vuxna. Blyg åt jag av de goda Wallenbergarna och sneglade under lugg på den stilige killen. Ditte var ju van och slängde med sitt blonda långa hår. Hon gick, vad jag vet, senare på Capellagården på Öland på någon konstnärlig utbildning. Den ligger på Öland, en hantverksskola för gestaltande arbete.
Robban blev så småningom välkänd som sångaren och musikern Robban Broberg, den musikaliske ordekvilibristen.
Så honom har jag träffat och beundrat sedan dess.
Han hade en egen alldeles unik röst som tystnade alldeles för tidigt.
Tack att han fanns!