Så blev det

Blogg

Visst är man konstig.
Var hos doktorn igår för att diskutera vissa saker som jag borde få underlättade.
Han höll med och sa självklart behöver du det! Så jag uppnådde målet för mitt besök.
Men då blev jag bekymrad och nedstämd för att det var så.
Men man kan kanske inte vara nöjd i det läget. Bättre att inte ha dessa behov. Det är liksom roligare.
Älskade att gå fort. Hade flera arbetsplatser i centrum. Promenerade raskt mellan dem och tyckte att jag motionerade på betald arbetstid. Vid något tillfälle mästrade jag en tonårspojke, som beklagade sig över takten. Det är bara bra och nyttigt sa jag med en ryggsäck på ryggen. Bar med mig kontoret mellan arbetsplatserna.
Jag hade tillgång till busskort så emellanåt hoppade jag på en buss om det var brått. Så bra med dessa resor med ställtid mellan mina ärenden. Komma fram med ett öppet och lyssnande sinne.
Busskortet hämtade jag i kassan på skolkontoret en gång i månaden. Personligen med kvittering! Ibland tog det lite tid för den nitiska kassörskan hade annat att göra än att serva mig när jag dök upp. Tålamod och lite smicker underlättade så att jag så småningom fick kortet utskickat med snigelposten.
De sista åren fick jag faktiskt åka taxi mellan mina platser. Jag hade börjat snubbla fram och var mer stressad av förflyttningarna än av de ärenden jag hade ansvar att sköta.
Komplexiteten i mina arbetsuppgifter blev bara mer och mer stimulerande genom åren, men förflyttningarna!
Det blev en utveckling till avveckling.
Nu är jag pensionär och kan och måste ta det lugnt.
Jag har väl helt enkelt stressat färdigt.
Och ändå saknar jag både tempot och utmaningarna.
Hur man än gör har man rumpan bak!