Sol

Blogg

Funderar över en något haltande liknelse. Men i alla fall;
Den unge Ikaros flög för nåra solen med sina vingar tillverkade av vax och fjädrar. Vingarna smalt och han störtade till marken. Fadern, Daidalos, varnade, men sonen lyssnade inte, han greps av hybris och flög för nära.
Då tänker jag på barn och tonåringars frigörelseprocess, när de ska bli självständiga. De måste markera avståndet ordentligt så de inte dras in mot värmen så att vingarna blir odugliga av solens hetta.
Solens lockande värme, barndomslandet lockar och drar. Du måste stöta ifrån ordentligt och ge dig iväg ensam.
Temat återkommer i folksagorna där barnen ger sig ut i världen, den yngste oftast endast med något värdelöst men symboliskt med, som minne från barndomen. Det brukar vara denna som hjälper och leder till framgång.
Det är pojkar, flickor är egendomligt stationära i sagorna. Uppvaktas och vinns av de agerande pojkarna.
Tur att vi under unga år är könlösa i den meningen att vi hämtar identifikationsobjekt oavsett förebildens faktiska kön.
Så tänkte jag i alla fall, kunde leva mig in i barnet, som ska ge sig ut i världen i vilket fall.
Tack Astrid Lindgren för dina starka flickor och känsliga pojkporträtt.
Men det var inte dit jag ville komma.
Jag tänkte på solens lockande kraft och värme. Hur vi vill komma nära och därmed kan brännas och segla ner mot marken. Kan inte kliva ur föräldratryggheten. Bli självständiga.
Fast så här i det solfattiga höstmörkret fattar jag.
Solljuset lockar mig att gå ut, få luft i mig.
Jag är fången i hur mamma och pappa skulle tycka. Vägleder mig fortfarande i grunden.
Men vingarna av vax och fjädrar bär ännu.