Sorgligt roligt

Blogg

TV-utsändning från en minnesstund inför en begravning. En före detta president har dött vid 94 års ålder. Hans son blev också president. Och nuvarande trumpne presidenten var där med sin hustru. Så var det Obama, Clinton och Carter på hedersplatser.
Barnbarn läste texter och gamla vänner berättade minnen. Minnen, som syftade till att belysa vem den döde var.
Framförallt anekdoter som fick auditoriet att le/skratta. Småskratt även i närmasteanhörigbänken.
Javisst var han för lustig!
Småskratten kommer som en lättnad i denna stund av förlust och sorg. Släpper ut spänningar som riskerade att bli gråt.
Sonens röst bröts lite när han berättade om det sista samtalet. Genant att blotta sig så på denna minnesstund. Snabbt övergående och blir ytterligare ett fniss åt något lustigt minne.
En gång skulle jag åka med en familj till läkare akut. Fara för livet. I bilen fanns pappa och farbror förutom den yngling det gällde. Jag var tagen av stunden, allvarlig och orosledsen. Då börjar pappa, farbror och ynglingen att skämta, skratta och fnissa. Jag förstod inte språket, men roligt hade de. Så kom vi inramlande till den kvinnliga psykiatriläkaren. Skratt och buller! Det var omöjligt att avläsa det allvarliga i situationen.
Jag lade efterhand märke till att de gjorde likadant varje gång de blev riktigt upprörda/oroliga. Starka spänningar kom ut som skratt.
Jag pratade med en kvinna från ytterligare en annan kultur, som sa att så var det alltid med männen i denna kultur. Om de fnissade och skrattade var de mycket upprörda, hotade och ledsna.
Så kan starka känslor hanteras och kamoufleras.
Minns toårstidens ohejdbara fnissattacker. Ju mer man kämpade desto mer krampartat skratt blev det.
Bakvänt men funktionellt spänningslösande.