Språk

Blogg

Idag är det lucia och våra nobelpristagare ska skrämmas på morgonkvisten av vita damer med brinnande ljus i håret. Udda och oväntat. Vi gör väl allt för att bringa ljus i mörkret. Men det är snart klart med mörknandet och vår lutningsvinkel mot den livgivande solen börjar långsamt ge mer ljus åt våra breddgrader.
Vi har ett lurigt språkbruk som förgyller tillvaron lite.
Städning och städare låter för konkret, arbetsamt och tråkigt så då får det heta lokalvårdare. Låter lite lätt och luftigt.
En gång i tiden fanns det vanföra. De ersattes med handikappade. Nu heter det visst att de har en funktionsvariation. Tros innehålla mindre värderingar.
Men strunt är strunt och snus är snus
Om och i gyllne dosor
Och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.
Eller som pappa alltid sa så är det lika förbaskat opraktiskt att ha ett lamt ben.
Om vi nu ska bortse från könsskillnader, trots att vi vet att det finns, måste vi ha ett enhetligt ord, han/hon ersätts med hen. För mig känns det tramsigt och ibland praktiskt när man slipper skriva han/hon.
Nu är det ofta man får höra i utsändningar om sjukvård och hälsa att du ska ta upp med ”din” doktor om detta.
Vaddå ” min” doktor. Det är en annan tid som innhåller en egen doktor. Min familj hade doktor Klas. Som vuxen har jag listat mig på vårdcentral för att få en ulovad ”min” doktor. Fast även om jag numera har ökat min konsumtion av sjukvård så hinner han/non försvinna. Diskret och utan ett ljud: borta!
Så jag börjar förhoppningsfullt om gång på gång med ” min” doktor.
Vi är just nu inne i ”mörka ljuset”, som ska förbytas till ”ljusa ljuset”, som det alltid gör.
Den gradvisa starten inleds nästa vecka! Så utomordentligt bra!