Värdighet

Blogg

Ett ett år gammalt inlägg får mig åter att minnas katternas katt, Måmme.
Katter är ju väldigt måna om sin värdighet. Gillar inte att göra bort sig eller att man skrattar åt dem.
Måmme brukade inte dricka det vatten som serveras på matplatsen. Han gillade bäst det vatten som fanns i en kastrull på gasspisen. Mamma gillade att få kaffe på sängen och det fixade pappa. Hon förberedde genom att hälla upp vatten så det bara var att tända under. Måmme visste att där fanns vatten så han försåg sig därifrån varje morgon. Det var en rutin han hade, gick liksom på räls. En morgon hade pappa startat kaffeprojektet tidigare. Gaslågan var igång. Så Måmme hoppade upp för att dricka och lyckades ta fyr innan han varsnade faran.
Bokstavligen med eld i baken kom han rusande genom lägenheten. Det var ett mycket hastigt förlopp, håren på svansen blev lite svedda längst ut.
Det värsta var nog uppståndelsen och hur pinsamt det var.
Han höll sig stilla resten av dagen på sin sovplats. Han negligerade allt, öppnade knappast ögonen. Och vi respekterade, fnissade bara och diskuterade händelsen när han var utom hörhåll.
En annan vana han hade var att beklaga sig när han var ensam. Lägenheten var stor så ibland trodde han att han var själv hemma. Då gick han och petade upp linneskåpet i serveringsgången. Där fanns servietter, handdukar och annat smålinne.
Måmme tog ut en serviette och bar den i munnen mot ytterdörren samtidigt som han gjorde ett klagande ljud. Först undrade vi varför det alltid låg rena servietter i hallen. Tills vi kom på honom när han höll på.
Han släppte servietten omedelbart när han såg att han hade publik. Lommade omedelbart därifrån. Sedan satt han länge och väl och tvättade sig, som generade katter gör.
Det var inte jag, jag har fullt upp med att tvätta mig, tycktes han säga.
Så när man hörde det klagande ljudet från hallen var det Måmme som trodde att han var ensam hemma och vi smög försiktigt på honom.
Ville inte visa att vi såg, alltid respekt för kattens värdighets bevarande.