Håll tyst !

Blogg

Sitter här och är den jag är. En livlångs roll är den att vara förälder. Du blir liksom aldrig klar med det. Det känns som omöjligt att frigöra sig.
Mamma sa ofta att vi skulle bortse från att hon var vår mor när vi diskuterade. Hon kände sig fri från oss sa hon. Men ingen annan sa:” Tappa den inte nu”,när man anförtroddes en femhundring för att handla till henne. Och ingen annans pengar la jag trotsigt löst i fickan!
Psykolog Barbro Goldinger beskriver relationen så här: Den unge ska ge sig ut i världen, klara sig, sitter ensam i en båt på väg ut från stranden. Stranden är barndomslandet med lockande trygghet och skydd. För att komma iväg måste man stöta sig ut med kraft. Den kraften känner man av som förälder. Full av vilja att ge råd och dåd, som det gäller att inte lockas in i. Och det går liksom inte över.
Kanske går det att fungera i en arbetsgemenskap där man kan mötas i gemensamma projekt?
Laga mat tillsammans är trevligt och man kan bortse från den grundläggande relationen. Finns säkert många liknande exempel.
Men så händer det! Jag känner att jag vill ge ett råd. Ibland bara flyger det ur mig, ibland tänker jag mig noga för.
Resultatet blir alltid detsamma. Hur bra synpunkter som helst förkastas för de kommer från fel person.
En vars kärlek upplevs som kvävande och man måste skydda sig!
Jag har arbetat med rådgivning till människor i hela mitt yrkesliv, är rätt kunnig och uppskattad. Men då har råden varit efterfrågade, svar på en undran.
Tyst min mun så får du socker heter det.
I serietidningar avbildas personer ibland med minifigurer på axlarna. En är vettig och klok och uppmuntrar bra beteende.
Den andre är impulsstyrd och kastar ut sina synpunkter utan spärr.
Så många gånger jag sagt: ” Men , ska du inte…. Det är väl bäst att….”
Hups, fått BLICKEN och kanske ett fräsande till svar!
Men jag jobbar på det.
Bli en avgående förälder.