Konstigt

Blogg

Allting går i UllaTrapid utom mitt liv. Våren och värmen är sen. Solen lyser in och ropar kommer strax. Det var min vän Lasse som undrade hur många straxar som går på en snart eller hur många på senare. Det kan vi inte räkna ut för det är totalt relativt. Situationsberoende kan man säga. När jag är akut kissnödig är en strax alldeles för lång tid. Men tiden när man ska hinna med tåget i tid är alldeles för strax ibland. Tåget följer tidtabell oavsett hur många straxar det är.
En vår som ropar strax ska man inte lita på. Men när den ropar nu kan jag hänga på.
Valborg är en lurig tid. Ibland full sommarvärme. Andra år snöstorm!
Jag fyller år vid Valborg. Ett evigt söndagsbarn på arbetarnas stora dag. Alltid ledig. I år ligger första maj på en lördag så det blir ingen förtjänst.
Mitt liv är en serie Valborgar med mer eller mindre vår.
Fast ljuset är som det ska efter en ovanligt mörk vinter och fåglarna har fullt upp.
De små goda nässlorna sticker upp och gräset börjar bli grönt och ojämnt.
Äntligen ropar vän av ordning och drar fram sin kompis gräsklipparen.
Det har blivit konstigt tätt mellan Valborgarna. En hinner inte ta slut förrän det är dax för nästa.
Så var det inte förr. Kanske befinner sig tiden alltmer på ett sluttande plan numera.
På så vis är det inte UllaTrapid, som två olika tideräkningar.
Kusligt!