Skiften

Blogg

Vän av ordning har säkert sett mina stavfel. Maken ser dom och påpekar, men jag ser oftast inte. Fungerar lite som en dyslektiker när jag kör pekfingervalsen på min lilla padda.
När jag skriver för hand gör jag inga stavfel och jag upptäcker genast om det skulle bli. Alla sinnen är tränade och aktiva och hjälps åt.
Auditivt, inre ljudande, visuellt, hur det ska se ut, och så det kinestetiska, känseln i skrivrörelsen, samarbetet ger flera ben att stå på.
Därför är jag lite förundrad att man inte tränar skrivstil/handstil i skolan längre. Det är härligt med en driven handstil där du också kan ge utryck för din personlighet. Ser hur man ärver lite från föräldrarna. Jag har en del av pappas nästan oläsliga. Storasyster har de runda, som även mamma hade.
Farmor och mormormor, vackra handstilar, för att inte tala om tant Elisabeth. Rena konstverken.
Så går det fort när man lärt sig att binda bokstäverna till ett flyt.
Och handen minns. För mig den bästa stavningskontrollen, automatiserad och säker.
Först lär man sig att läsa och skriva. Så kan man göra om och träna bokstäver igen med skrivstil. Gärna med snirklar och öglor för hand och hjärna. Vilken miss att ta bort deta i skolan!
Om man skriver maskin digitalt eller knackar på en gammal maskin så ska man använda hela tangentbordet och båda händerna. Då kommer händerna att minnas och stödja stavningen. Också detta är en kinestetisk effekt.
För mig känns det okunnigt om hur man kan använda sinnena i inlärning att missa skrivstilen! Det är absolut inte bara en gammeldags kvarleva utan i högsta grad ett stöd i skrivandet som man totalt missar.
Varav hjärtat är fullt.
Hoppas att jag fått med alla dubbelteckningar och konsonantkluster idag.
För det mesta är läsare generösa och kan tolka texter även om de är felstavade och delvis ofullständiga.
Så fungerar det .