Tankar

Blogg

Första liksom vanliga sommardagen. Sommaren som den var förr eller hur man nu ska säga.
I natt har jag besökt Västra skolan på Gamla Väster i Malmö. Skolgården ser ut som vanligt men inga barn på den. Ett kollegiebord, avlångt med många stolar finns. Jag inser att jag inte känner någon där, inte ens rektorn vars obekanta nacke jag ser.
Tänker att det är ju naturligt eftersom det var ett tag sedan jag jobbade där. Tiden går.
När jag ska lämna skolområdet tar jag en utgång i hörnan, genom byggnaden. Och då har den börjat rasa ihop. Jag får kliva i och omkring de sammanrasade delarna!
Vad är det som dansar omkring i mitt undermedvetna?
Jag har tänkt mycket på mitt arbete på sista tiden. Hur jag gav råd till lärare.
Och hur roligt det var med detta myller av människor och problem.
Att jag lärde mig att alltid vända och vrida på saker. Det var sällan den mest uppenbara lösningen som ledde rätt.
I det fanns ofta konstruktiva resonemang i det mer avlägsna.
Så jag var väl en typisk psykolog.
Å ena sidan.
Å andra sidan.
Som livet är.