Tiden

Blogg

Och tiden rusar på, den bara rör sig hela tiden.
Det gäller att hänga med. Och jag vill hänga med ett tag till. Längtar efter ljusets återkomst så jag är helt fel på det.
Det dröjer ju och först ska vi in ordentligt i mörkret.
I år har jag tydliga anpassningsproblem, vill inte.
Vår meny är ganska årstidsbunden. På hösten brukar vi äta råbiff om fredagen och gryta på själva helgen. Grillandet är slut. Men vi är inte riktigt där än på något vis. Ligger fortfarande i någon seg protest.
Fast på TV startar höstsäsongen. Gamla vänner i programutbudet dyker upp och schematiserar tittandet under veckorna.
Så jag får väl ge mig. Vaggas till ro i höstmyset. Njuta av vackra sensommar/höstdagar. Kanske starta något projekt, lådstädning eller liknande.
När jag var hos doktorn sist med min kropp och diskuterade den senaste utvecklingen så var det ju bara bekymren jag tog upp. Suckade och sa, ja hur ska det här sluta? Så tittade vi varandra i ögonen och jag blev fnissigt full i skratt. För det vet vi ju.
Om positivt tänkande;
jag går så långsamt och vaggande nuförtiden, också är balansen dålig.
Då säger doktorn men du kan ju gå och du ramlar ju inte!
Då blir jag inte glad och uppmuntrad utan tycker att det är en värdelös doktor, som inte förstår mig. Han ska bekräfta och förklara min ofärdighet annars har jag inte mött någon empati!
Till doktorn går man med det halvtomma glaset, allt som är fel. Hoppas på magi och mirakel. Här mäts mina värden och jämförs med vad som är normalt, tror jag?
Jag känner mig ovuxen hos doktorn. Pratar om min kropp som jag är välbekant med. Mer bekant än doktorn någonsin kan bli. Lämnar över dess mysterier som ett tillitsfullt barn.
Hoppas doktorn vet att det är ett förskolebarn i den sjuttioåriga kroppen. Inget eget ansvar utan en liten flicka som behöver långsamma och pedagogiska förklaringar.
Och tiden går.
Snart är det jul.