Tidningen

Blogg

Vaknar innan tidningen kommit. Och den kom före sex i morse.
Vart tog min sovalängeförmåga vägen?
Utanför sovrummet här i köket har jag en bild av sjusoverskans frukost. Hon sitter ensam vid frukostbordet, en flicka. Alla andra är redan igång, ute och leker. Ensam och fortfarande lite sömnig sitter hon vid bordet. Det är hennes pappa Carl Larsson som gjort bilden och jag har för mig att hon hette Kersti. Kanske gjorde han bilden för att hon hade för vana att sova länge, vara sist och ensam vid frukostbordet?
Jag vet i alla fall att jag fick den inglasad i födelsedagspresent under den tiden då beskrivningen stämde in på mig. För sova på morgonen/ förmiddagen det kunde jag!
Tänk den där mysiga känslan att vakna till, gå på toa och sedan törna in igen i den forfarande varma bädden. Kanske få lite kaffe och en ostmacka bredvid, som man kan somna ifrån.
Den sömnigaste tiden var när vi jobbade på vårt disco. Sen kväll. Vaknar långsamt. Susning genom huset; parkeringsvakten! Maken rusar upp och går ner på gatan i morgonrocken. Räddade! På vägen upp igen tar han några olika dagstidningar som lämnats i porten av Pressbyråarbetande grannar. Sedan somnar vi om. Sover till eftermiddagens Radioteater börjar och lyssnar på den under dagens frukost. Möjligen en liten promenad innan dagens/kvällens middag.
Det räcker inte med att jag vaknar tidigt numera, jag kan inte ligga kvar och definitivt inte somna om.
Oj vad skönt det hade varit att bara låna en gosömnig morgon från förr nån gång då och då. Att kunna krypa ner och somna om.
Sitter här på min veranda och dagen gryr. Tidningarna levereras in genom kattluckan av snäll vän.
Jag kan sitta här i min morgonrock fortfarande varm av nattens sömn och låta dagen välla in.
Men somna om går inte.
Dagen har börjat!