Trygghet

Blogg

Motvilligt har jag/vi kapitulerat för byråkratin. Man får inte sjukresa från och till tillfällig vistelseadress till sjukvård om den krossar en landstingsgräns. Så är det bara inget att diskutera. Vi rör oss fritt över gränser inom EU, byter tjänster och varor. Allt för att underlätta rörlighet. Men landstingsgränser är höga och absoluta och bevakas av nitiska tjänstemän.
Detta omutbara tjänstemannansvar är imponerande så länge man inte drabbas av det.
Vi vaggas in i en känsla av att vi har ett samhälle som kan fixa det mesta åt oss. Har ju betalt skatt, som ju är garantin och avgiften.
Så då blir vi lite ställda när det finns blinda fläckar i tryggheten. Detta får du ordna själv. Då yrar vi stressat runt och vet inte riktigt.
” Det löser sig”, sagreven och sket i vasken.
Och det gör det för det mesta. Finns lösningar, ofta med hjälp av nätverket. Här finns både kapacitet och vilja.
Sedan kan vi gemensamt diskutera dessa vita fläckar i nätverket.
Hur kan man missa detta, som nu drabbar mig.
Kanske för att påminna oss om det egna ansvaret.
På de flesta platser i världen måste man klara det mesta själv.
Tänker på dessa människor som flyr en orimlig tillvaro för att söka ett bättre liv. Vilken satsning det är.
Så möts man av en ny sorts myndighetsutövning, fylld av bestämmelser och regler, som inte går att rubba.
Och vår tillvaro skakar till lite av konstiga regler, som hinder mitt i tryggheten.
Fast håll med om att vissa saker är lite konstiga, dyker upp där man minst väntar det.